Man träffar många nya människor som fotograf, speciellt när man reser. Men det händer också att man träffar personer man redan känner, eller känner sen tidigare.
När jag var nere i Portugal i slutet på Januari träffade jag ett helt underbart gäng med svenska pensionärer som åker Europa runt med sina husbilar året om. Vi bytte mailadresser och skickade lite bilder till varandra. När det var färdigjobbat åkte jag tillbaka till Sverige och de åkte vidare till Spanien.
På plats under Atlantic Cup i Januari.
När jag nu kommer ner till samma plats 4 veckor senare och går in på den första matchen mellan Sverige och Island hör jag någon som ropar från läktaren; Calle! Det visar sig att samma underbara gäng även denna gång är med och hejar fram svenskarna. De tog en liten runda in i Spanien och åkte sedan tillbaka för att se damerna spela Algarve Cup. Och nog gör de nytta på läktaren, jag hör ropen över halva plan där jag står och plåtar. Härligt!
Sista matchen mot Kina är de också självklart på plats. När jag går ut på planen för att inta min plats möts jag av din lilla klacken som ropar Calle calle calle... För att citera mailet från Bernt jag fick i förrgår: "Du måste vara den ende fotograf som har en egen fanklubb på läktaren där du arbetar."
Detta är de små guldkornen som kan göra även de mörkaste dagarna till de några av de bästa och det spelar ingen roll om det är -20 eller ösregn. När man har så fina människor i sitt liv spelar inget annat någon roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar